TRAFIKFARA

Ny vecka, nya tag...

Gick väl sådär för min del.

Jag startade dagen med att vara en trafikfara som ledde till en krock mitt framför näsan på mig och som slutade med att en person föll av sin moppe och hamnade på marken.

Oh well...varför blir jag ens förvånad längre?

Och tyvärr så var anledningen långt ifrån något så glamoröst som på tiden back then då Cindy Crawford och andra übersnygga modeller satt uppklistrade i varje gatuhörn och fick många bilister att köra av vägen.

Jag försökte bara vara lite vänlig och låta en bilist från min högra sida köra ut på vägen framför mig. Men då kommer samtidigt en moppe på min högra sida fram och eftersom jag står i mitten så ser ingen av dem varandra och bara några centimeter framför mig är krocken ett faktum. Jag tror att både hon som satt i bilen som körde på, personen som föll i marken och även jag blev lika chockade allihopa. Som tur var så körde de båda väldigt sakta så smällen blev inte så farlig men ändå.

Jag blev trots allt lite skakad och kände mig skyldig. Hade jag inte varit snäll och släppt fram den andra bilen så hade ju olyckan aldrig skett.

Kontentan av det hela; det är inte alltid bra att vara snäll. Tydligen.

MULTITASKING DESPERATE HOUSEWIFE

Jag är inte bara en desperate utan även en multitasking housewife. Jag tvättar och utför viktiga, nåja, studier samtidigt. Och för att inte tala om risktagandet.

För er som alltid undrat; ja man kan tvätta Apples hörlurar. 30 grader och fintvätt och lurarna blir skinande rena. Och fungerar!

Det känns verkligen som att MDH, multitasking desperate housewife, kommer vara en avgörande merit på mitt luftiga CV...

BEHÖVER ENDORFINER...

 

 Behöver nog gå en sväng till gymet...

JAG SVÄMMAS ÖVER

Hopplöst. 

När det känns som att man har varit så stark, så länge. Men då man inser att det inte ens har börjat. Och framför allt, när man inte har den blekaste aning om när det kommer att sluta. Och hur.

Och så tiden där emellan. När? Vad? Hur? Så många frågetecken. Så mycket som ligger utanför den rimliga kontrollen. Den som man är van att ha. Den som gör att man har fotfäste. 

Collateral damage. Frågan är inte om. Utan hur mycket... Jag gör som strutsen och gömmer huvudet i sanden. För det finns ju en gräns på hur mycket man ska orka med på en gång.

Alla dessa frågor, känslor, måsten... som det inte finns svar på, som inte går att styra och som bara måste fixas. På ett eller annat sätt. Gäller bara att komma på hur. Och orka.

All den där styrkan som hämtades i helgen. Den känns lika uppeldad som ett snustorrt tidningspapper. Inte ens askan finns kvar. Den rann bort i floden av alla tårar.

Och så är det svensk sommar. Semester. Och midsommar också. Har aldrig riktigt gillat den där midsommaren anyway. Just nu känns den lika deprimerande för mig som man säger att julen är för människor som är ensamma.

Här skiner solen men det känns inte bättre det. 

Skulle helst bara vilja dra. Nu. Någonstans. Bort. Från allt. Och alla. Eller speciellt vissa.

Men så plingar det i telefonen. Och jag svämmas över av en massa hjärtan. 

Så mycket kärlek. 

Den där kärleken... De där känslorna. Som betyder allt.

Som gör allting värt.

HELG I STOCKHOLM - DEL 2 RESSOURCING

Det är alltid härligt att komma hem till Sverige.
Men den här gången var det VERKLIGEN. SKÖNT. att komma hem till Sverige.

Nära och kära, långt borta...
En oas, ett andningshål. Koppla bort, tanka kärlek och energi. Och styrka.

Hem... det var länge sen hem kändes så hemma som nu.

 Inget bättre än att gosa med familjens söta tjejer för att bli glad.

Och så detta stället... 

Piece of mind galore. Här har jag njutit, andats, ältat och tankat energi många gånger.

 

Många glada och förväntansfulla steg på det fullproppade planet ner till Nice i söndags kväll.

Själv hade jag kunnat ge mycket för att slippa stiga ombord...

HELG PÅ TU MAN HAND

En spontanweekendgetaway på tu man hand. Visst låter det mysigt?

Och mysigt kommer det att bli,  även om det varken är en spontant eller romantiskt.

Jag och Bianca ska iväg på en liten trip som bokades för flera månader sen. Från början var det enbart tänkt som ett litet äventyr, a dream come true, för Bianca. 

Då, hade jag ingen aning om hur lägligt och hur betydelsefull den även skulle komma att bli för mig.
Nästan mer än för henne. För drömmar förändras...

Trevlig helg!

I NEED

Minst...

DET TEMPORÄRA LUGNET

Inre kaos. Yttre kaos. Totalt kaos. Vapenvila. Temporärt lugn. Någon slags tidsbegränsad normalitet. Innan stormen. Innan det som antagligen kommer att bli ett krig.

Lugnet innan stormen... Njuta vore fel ord.

Försöka göra sånt som inte hunnits med i kaoset. Sånt som gör mig glad. Sånt som ger energi istället för att ta.

Barnen förstås. Alltid barnen. Och dessa fina vänner.
Komma ikapp lite med mina foton. Dagens konkreta uppgift.

RAYS OF LIGHT

Det gäller att se och ta åt sig alla solglimtar när de tittar fram.

Startade dagen med ett kort men intensivt pass på gymet. Manu, min träningscoach har nu (självmant)även tagit på sig rollen som någon slags allt-i-allo coach för mig...

Väl hemma igen fick jag ett väldigt oväntat och mycket (positivt) överraskande telefonsamtal som fick mig på gott humör resten av dagen.

På eftermiddagen hade jag en väldigt trevlig lunchdate nere på stan.

På kvällen så fick jag lyssna på Emmas körs/orkesters minikonsert i skolan. Rörande. Men lyckades hålla tårarna borta. Under alla låtar. Bara det.

En dag med många solglimtar.

Och jag tog åt mig så mycket jag bara kunde.

Molnen förträngde jag så mycket jag kunde.

En bra dag.

Trots allt.

STÖRRE GLÄDJE

Små barn små bekymmer. Stora barn stora bekymmer. 

Jo... det ligger väl kanske något i det.

Men även större glädje och större utbyte. 

Min soon-to-be fjortis är visserligen mitt inne i den djupaste tonårsperioden, men samtidigt så är hon en fantastiskt godhjärtad och omtänksam person. Trots att hennes värld rasade samtidigt med min och att hon dessutom har miljoner frågor som inte är varken lätta att förklara eller att förstå för en barn så orkar hon ändå att samtidigt bry sig om mig och skämma bort mig med söta presenter och gester.

Hon har överraskat mig med både ett fint armband (vi har båda ett varsitt likadant), ett vackert halsband och igår så bakade hon till och med mina favoritcookies!

Jag har den bästa snart 14-åriga tjej man kan tänka sig som dessutom så är hon en lika fin storasyster som dotter.

Bianca, jag älskar dig ♥!

TACK

Helt säkert är att jag inte kommer att bli "årets vän" inom den närmsta framtiden. Just nu är jag inte den mest sociala personen direkt. Jag är egoistiskt och ältar mest mitt egna kaos. Är dålig på att höra av mig och alla ni som har bloggar har märkt hur totalt usel jag har varit på att både läsa och kommentera hos er den senaste tiden.

Men trots att ni inte hör av mig mycket just nu så ska ni veta att jag läser och tacksamt tar emot alla era fina och stöttande ord. Vart enda en. De värmer mer än ni anar och ger mig en massa styrka. Tack.

Och trots att jag själv inte har en chans för att uppfylla kriterierna till "årets vän" så har jag däremot en lista med personer som alla är självklara vinnare till den titeln. Hundra gånger om. Utan tvivel. Best friends är en underdrift. Tack finaste för att ni finns. Utan er... kan inte ens tänka den tanken.

CONFORT AND THE FOOD

 

När hela världen skakar och allt det som under en evighetslång tid har utgjort min fasta grund och trygghet nu fallit i bitar så är det inte lätt att hitta någoting att greppa sig fast vid. Nästan varje liten bit som jag försöker klänga mig fast vid är så liten att jag snabbt dras ned under ytan och jag får snart svårt att andas.

Denna kamp för att inte ständigt ha andnöd samtidigt som jag försöker skapa så mycket normalitet som möjligt för mina barn mitt i allt detta kaos och även försöka få hjärnan att fungera någorlunda för att kunna tänka ut konkreta planer för både en snar och långsiktig framtid förbrukar mycket energi. Väldigt mycket energi. Detta resulterar i att jag numera är ständigt hungrig och samtidigt så trött att jag ironiskt nog sover bättre än vad jag gjort under hela det senaste året.

Just nu så finner jag någon slags trygghet, eller är det kanske terapi, i att laga "riktig" mat. Inte bara det att min kropp skriker efter confort food, men det känns som att det är det mest (enda) konkreta jag har just nu och det enda som jag har total kontroll över och dessutom kan se ett snabbt resultat.  

Confort food har fått en helt ny mening för mig.

PERSPEKTIVEN

Livet är kaos. Hela världen är ett totalt kaos.
I alla fall i min lilla värld.
Där är ingenting som förut. Eller, egentligen är det ju det. Egentligen har ju ingeting förändrats. Ännu.

Ingenting förutom allt det där som man inte ser.
Perspektiven.
Och känslorna.

Allt det som gör skillnaden.

Det grundläggande och allra viktigaste.

Märkligt hur någonting som ingen ser, som man inte kan ta på eller mäta på ett matematiskt korrekt sätt kan göra så stor skillnad. Hela skillnaden.

Welcome to my world.

JAG HAR HOPPAT

Solen strålar över ett lugnt och azurblått Medelhav. En begynnande sommar utstrålar hoppfullhet och förväntan. Så stillsamt, rogivande och tryggt.

Precis allt som mitt liv inte är just nu. Jag vet inte om det finns något ord som rättvist skulle kunna beskriva tillståndet i mitt liv. Kaos? Totalt kaos kanske? Det låter mer som en lite mer än vanligt stressad vardag. Ni vet extra mycket jobb, hämta/lämna, möten osv.

Nej...så är det inte. Tänk er mer som en tsunami... eller en orkan... eller en jordbävning... Eller tänk er alla dessa naturkatastrofer på en och samma gång. Ungefär så ser mitt liv ut just nu. Och även för mina allra närmsta. Allt det som under en väldigt lång tid, hela mina barns liv och mer än så, varit en självklar trygghet, säkerhet och utgjort vårt liv finns inte längre. Dränkt, bortblåst, raserat.

Därav tystnaden på bloggen. Men jag har inte gett upp den och jag kommer inte att överge den. Men den kommer inte att vara prio ett, kanske mer som ett andningshål i stunder då jag har lite tid och även behov. Vi får väl se hur det blir. Liksom allt annat just nu.

Jag hoppade. Och har inte den blekaste aning om när, hur och vart jag kommer att landa någonstans. Inte den blekaste... 

EN PLATS I MITT HJÄRTA

Det är något alldeles magiskt med det här stället. Lika vackert alla årstider. Stillsamt och fridfullt, men på samma gång, den bästa energikällan.

En plats med så många minnen. En plats som jag alltid återkommer till. En plats som har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.

Alla bilder är tagna med min iPhone under en tidig löprunda i början av mars.

Svårt att inte älska detta ställe.