DU GAMLA DU FRIA

Sveriges Nationaldag. Varje år undrar jag hur denna dag egentligen bör firas. Finns det verkligen någon som har en riktig tradition förknippad med denna dag?

Jag tänker på sverigbakelser (men finns dom verkligen?!), svenska flaggan som man egentligen inte riktigt vet vad den symboliserar och förmedlar för budskap, nationalsången som jag bara kommer ihåg några ord av (får väl titta på Zlatan/Volvo-klippet på youtube...) och om jag ska vara riktigt ärlig så kommer jag inte ens ihåg varför Sverige firar nationaldag just idag.

Hemskt. Pinsamt. Absolut. Jag skyller på för många år som utlandssvensk.

Men trots att jag har spenderat snart halva mitt liv utomlands så känns det ändå något speciellt en sådan här dag. Jag tänker på Sverige, min hemstad, vackra Stockholm, sommarsverige, fina minnen... Hjärtat slår lite extra hårt och jag längtar.... hem.

 

 

 Happy Sweden Day!

Men idag är inte bara svenskarna som sjunger "du gamla du fria", utan även fransmännen.

Nja, kanske inte bokstavligt talat. Men typ.

I Frankrike firas idag 70-års jubileumet av dagen D med pompa och ståt. Den franska presidenten, och en hel rad ex (presidenter alltså), Obama, Merkel, Putin och en massa andra VIPs trängs på stränderna i Normandie idag tillsammans med gamla krigsveteraner.

PIANO

Tillbaka till vardagen igen. Rent fysiskt, ja. Mentalt...nja.

Den där bubblan ni vet. Ingenmansland. Det där jobbiga, sköna, nödvändiga och otroligt plågsamma vakuumet som drabbar alla oss utlandssvenskar mer eller mindre hårt varje gång vi landar hemma igen efter ett besök i Sverige. Jag har redan skrivit om detta många gånger tidigare, både här och här till exempel.

I somras hamnade jag nog i den tjockast bubblan någonsin. Jag var totalt instängd och det tog väldigt lång tid innan den ville spricka. Tufft.

Den här gången känns det annorlunda. Vill inte, orkar inte, kan inte.

Och för att undvika att passera Ingenmansland så snabbt som möjligt så kör jag en ny strategi den här gången.

Piano. Vardagsruschen får vänta lite.

Startade veckan med några kilometer längs havet och fortsatte sen måndagen med en god lunch ute i solen tillsammans med en väninna för några timmars catching up.

So long, so far funkar min nya strategi förvånansvärt bra.

SVENSK MAT VI LÄNGTAR EFTER

En av många fördelar med att bo utomlands är att det ger en stor omväxling i livet. Det vill säga, om man nu har den förmånen att kunna åka "hem" relativt ofta, vilket dock inte är fallet för alla utlandssvenskar. Själv har jag har turen att kunna åka till Sverige flera gånger om året, dels för att det inte är så långt (Nice-Stockholm tar 3 timmar med direktflyg) och dels för att jag inte har ett jobb som begränsar mig.

Så att bo utomlands för mig betyder ett omväxlande liv med lyxen att ha tillgång till två kulturer, att få se och uppleva väldigt mycket olika saker och stor variation, inte minst vad gäller maten. För även om Frankrike är ett europeiskt land som inte har en totalt annan kultur och totalt andra matvanor än Sverige, så visst finns det ändå många skillnader.

Det lustiga är att när man bor utomlands så uppskattar man och längtar helt plötsligt efter sånt som man aldrig ens tänkt på tidigare. När jag är i Sverige ser jag alltid till att handla med mig märkliga saker som Bostongurka, Slotts senap, citronpeppar, kaviar, blåbärs- och nyponsoppa, korvbröd, dillchips, vaniljvisp, lingonsylt...!

Och när vi är i Sverige frossar jag och tjejerna i varmkorv, skagenröra, pizzasallad, ostbågar och marängsviss! Tjejerna går bananas på lösgodis (förutom lakridset) och jag tuggar även i mig en och annan chokladbeskvi och mazarin.

Juli 2011. Någonstans på vägen ut till landstället i skärgården tar vi lunchpaus och festar på några varmkorvar! Enkelt, men lyxmat för oss.

Det konstiga är att allt det här som jag proppar i mig och köper med mig hem när jag är i Sverige är sånt som jag tror att jag knappt aldrig åt när jag bodde i Sverige. Jo visst åt jag en varmkorv och en pizzasallad någon gång ibland, men det var absolut ingenting som jag var galen i eller som jag ens reflekterade över. 

Marabou-choklad kändes ju hur tråkigt som helst när man bodde i Sverige och nu tycker jag att det är bland den godaste chokladen man kan äta.

"Det man inte kan få är det man vill ha"-teorin... kanske? Eller så är det helt enkelt så att man inte uppskattar saker och ting lika mycket förrens det är en bristvara och man får sakna det ordentligt.

"Toast Skagen" är ju oftast en förrätt, men jag ropar alltid in en extra stor som jag njuter av som varmrätt. Kan aldrig få nog!

AVSTÅND OCH AVSKED

En av de jobbigaste sakerna som man som utlandssvensk (och även alla andra som bor långt borta från vänner och familj) tvingas lära sig är alla dessa avsked. Att behöva lämna och säga hej då till nära och kära för en lång och ibland obestämd tid. Att sakna och vara saknad och veta att man inte bara kan komma över när man känner för det. Att ständigt behöva längta efter någon man älskar (längtan kan i och för sig vara något positivt, men i lagom doser), att missa många små och stora händelser i varandras liv och att endast kunna umgås genom tekniken är inte alltid så enkelt.

Jag har erfarenheter både från ett långdistans kärleksförhållande med svårigheter som språk, kommunikationer (det var på den tiden innan vi hade mobiler, Skype, mail, facebook...) och kultur, samt av att ha bott långt ifrån familj och vänner i hela 17 år nu.

Naturligtvis är det som med allting annat, det finns både fördelar och nackdelar. Samtidigt som det kan vara både jobbigt, ledsamt och sorgligt med alla dessa avsked så gör det ju att man är desto gladare när man väl ses igen och kanske uppskattar det mer än om man vet att man kan ses när man vill.  Och kärleken, vare sig det handlar om sin älskade, familj eller vänner, blir otroligt mycket starkare av att klara av alla prövningar som avståndet tvingar än att gå igenom.

Idag var det dags för min fina mamma att åka hem till Sverige igen. Och trots att vi har haft förmånen att ses ovanligt mycket den senaste tiden så var det ett sorgligt avsked. Nu kommer det att dröja innan vi ses nästa gång igen. Men, även om det dröjer till nästa gång så har vi som tur är trevliga planer att se fram emot så småningom!

SVERIGEBESÖK

Igår landade mamsen i Nice! Och det bästa med att få besök från Sverige, ja förutom själva besöket såklart, så är det ju alla godsaker som de har med sig och som man som utlandssvensk saknar!

Svenska tidningar, Marabou-choklad och glögg! Nu överlever jag ett tag till!

Mamsen njuter av utsikten.

Vi festade på krabba och rosé igår kväll!

Idag har det varit väldigt mycket vardag med hämtningar och lämningar, men på förmiddagen hann jag och mamma ändå med en skön promenad längs havet.

SNABBIS PÅ STAN

Efter att ha befunnit mig i min lilla bubbla i snart två veckor nu och inte haft kraften att göra många knop varje dag utan mest gått runt som i en dimma här hemma så fick jag helt plötsligt lite fart idag.

Eller rättare sagt, jag blev ju tvungen att skynda på i morse eftersom jag hade bokat in en tid för Bianca hos orthodontisten redan klockan 9! Vet inte riktigt vad jag tänkte på och Bianca gav mig avskyvärda blickar när jag berättade det igår kväll.

Efter att ha dragit åt Biancas tandställning så fick jag fart och uträttade en hel drös med ärenden på förmiddagen.

Bland annat var jag nere en snabbis på stan och hann i förbifarten med att titta i några skyltfönster.

Man kan varken höra allt tutande och galet liv i nice-trafiken, inte heller känna hur dallrande hett det var i stan idag.

 Place Massena.

 Cartiers Love Bracelet skulle jag inte säga nej till.

Snyggt, men alldeles för deprimerande och malplacé att tänka på höstkollektionen medan svetten rinner under klänningen.

Varmt, varmt, varmt och en massa turister. Ungefär så kan man väl resumera Nice just nu.

Eftermiddagen innebar fler läkarbesök och fler ärenden. Men vet ni vad?! Jag tror att den har spruckit nu. Bubblan alltså!

SNART UTE

Det börjar närma sig... Jag är nog snart ute igen. Ur bubblan.

Konstigt det där... Man vet aldrig vad som kan komma att påverka en här i livet. Och hur.

En vanlig dag hemma. Städning, barnen, poolen... och det känns som att bubblan börjar spricka.

En fot nästan ute. Men jag håller den andra kvar ett litet tag till.

Självplågare eller nödvändig process? Antagligen både och.

STRANDMAT

Med fötterna i sanden, blicken över Medelhavet och god mat på bordet så kändes det helt okej att vara tillbaka på Rivieran igen. Men med risk för att låta riktigt bortskämd, så behöver jag nog ett tag till innan bubblan spricker och jag kan ta mig ut igen.

Vissa förflyttar sig på vågorna medan andra är redo för take-off med New York som destination. Gissa vad jag hade valt?!