I STÄLLET FÖR ÖRONPROPPAR

I natt vaknade jag av att det var världens askväder ute. Det var knallar som varade hur länge som helst och som var sa kraftiga att jag trodde att fönstret skulle komma inflygandes pa mig. Jag har aldrig varit med om sa kraftfulla knallar förut! Trots mitt halvvakna tillstan sa for tva tankar genom huvudet pa mig; den första var att jag undrade om barnen vaknat och var rädda, och den andra var att jag var glad för att jag inte befann mig i ett flygplan!

I morse när jag fragade tjejerna om det hade hört askan sa svarade Emma: -"Nej, jag har inte hört nagot för jag stoppar haret i öronen för att inte höra nagot pa natten!"

-"Ehh?!"

Vart far hon allt tokigt ifran lilla gumman?!

Sen, vid 7.30, medan hon satt och at frukost sa tyckte hon att vi skulle försöka ringa till mormor igen. Vi hade nämligen ringt flera ganger i gar eftermiddag och kväll utan att fatt nagot svar. Men jag lyckades fa henne att vänta tills ikväll. Mormor hade nog inte uppskattat att en liten busratta ringer klockan 7.30 pa morgonen.