AVSTÅND OCH AVSKED

En av de jobbigaste sakerna som man som utlandssvensk (och även alla andra som bor långt borta från vänner och familj) tvingas lära sig är alla dessa avsked. Att behöva lämna och säga hej då till nära och kära för en lång och ibland obestämd tid. Att sakna och vara saknad och veta att man inte bara kan komma över när man känner för det. Att ständigt behöva längta efter någon man älskar (längtan kan i och för sig vara något positivt, men i lagom doser), att missa många små och stora händelser i varandras liv och att endast kunna umgås genom tekniken är inte alltid så enkelt.

Jag har erfarenheter både från ett långdistans kärleksförhållande med svårigheter som språk, kommunikationer (det var på den tiden innan vi hade mobiler, Skype, mail, facebook...) och kultur, samt av att ha bott långt ifrån familj och vänner i hela 17 år nu.

Naturligtvis är det som med allting annat, det finns både fördelar och nackdelar. Samtidigt som det kan vara både jobbigt, ledsamt och sorgligt med alla dessa avsked så gör det ju att man är desto gladare när man väl ses igen och kanske uppskattar det mer än om man vet att man kan ses när man vill.  Och kärleken, vare sig det handlar om sin älskade, familj eller vänner, blir otroligt mycket starkare av att klara av alla prövningar som avståndet tvingar än att gå igenom.

Idag var det dags för min fina mamma att åka hem till Sverige igen. Och trots att vi har haft förmånen att ses ovanligt mycket den senaste tiden så var det ett sorgligt avsked. Nu kommer det att dröja innan vi ses nästa gång igen. Men, även om det dröjer till nästa gång så har vi som tur är trevliga planer att se fram emot så småningom!