Som alltid när vi är just hemkomna fran en resa rader ett mindre kaos. Här hemma ser det lite ut som om det just varit en jordbävning eller som om Sandy även skulle ha natt till Nice. Eller ja, vart hem i alla fall.
Det är dammigt och skitigt och det ligger saker och kläder i högar precis överallt.
Saker, möten, tider, skolarbeten maste planeras och organiseras. Hämta/lämna börjar igen. Träningen borde tas upp. Kylskapet gapar tomt.
Ja, vardagen slar emot en sa snart planet har landat här hemma.
Men för en själv tar det ibland lite längre tid att landa. Jag tror att de flesta som lever utomlands känner igen sig i det här fenomenet.
Man har vant sig vid en annorlunda kultur och livsstil än den som man växte upp i. Man har pa nagot sätt bade och eller varken eller. Man känner sig hemma pa tva ställen fast pa olika sätt. Man säger att man ska aka "hem" när man aker till Sverige och "hem" när man aker tillbaka dit man bor.
Det är en fantastisk chans och fördel att fa det bästa av tva världar. Men ibland kan det känslomässigt vara lite knepigt att växla mellan dessa olika "hem" och kulturer. Det mentala har tendens att förflytta sig langsammare än den fysiska förflyttningen. Särskilt pa hemresan.
Fysiskt har man kommit tillbaka hem dit man bor, men det mentala har liksom fastnat nagonstans i ingenmansland. Det är svart att känna sig "här och nu" och att vara riktigt närvarande.
Det är skönt att vara hemma igen, samtidigt som det känns som att man just lämnat "hemma". Man kommer tillbaka till sina vardagsrutiner, samtidigt som det känns lite som att man pa nytt maste vänja sig vid sin nya kultur pa nytt.
Later det flummigt? Det är en känsla som är svar att förklara för alla som bara har ett hem, men jag tror att manga utlandssvenskar (eller utlandsnagotannat) känner igen sig i "ingenmanslandskänslan".
Det är en jobbig känsla. Inte bara för en själv, men även, och kanske framför allt, för dom som inte varit med pa resan och som bara är väldigt glad över att man är hemma igen. I mitt fall S, som kan uppfatta mig som nollställd och som om jag inte alls vore glad över att vara hemma igen, snarare tvärtom.
För flera ar sen hade jag en väldigt svar "ingenmanslandskänsla" varje gang jag kom tillbaka fran Sverige. Jag befann mig i en tät bubbla och var inte speciellt "anträffbar" och det kunde ta flera dagar innan jag kom ut fran detta Ingenmansland.
Men med aren, och kanske därför att jag reser ganska ofta och har blivit lite vanare, sa har det här fenomenet avtagit lite. Vilket är ganska skönt bade för mig själv och för S.
Men visst, en liten transit i Ingenmansland blir det fortfarande. Det är där som jag har befunnit mig sedan igar.
Men snart sa är jag ute och tillbaka i vardagen igen!
12 kommentarer:
Å, jag känner SÅ igen mig! Exakt så är det som du beskriver. Exakt.
Att flyga till New York har alltid varit lustbetonat för mig. Men sedan jag flyttat hit, har jag också åkt med tungt hjärta, tårar som bränt. Svårt att säga hej då.
Landat och tycket att det är stort, stökigt, intensivt, smutsigt, omständigt. Inte känt det där "wowet" som jag alltid annars gjort.
Men precis som du, går det bättre nu. Just för att jag åker oftare. Behöver den balansen. Vill inte bli "disconnectad" för mycket. Vill inte komma till Stockholm och känna att det känns alltför ovant. Vill ha en fot i båda världar. Det är viktigt för mig.
Tack för fin text. Snart är det inne i vardagslunken igen och njuter av Nice!
KRAM!!
Jag känner igen mig! Väldigt väl. Men sen förra året vände det totalt och när jag kom tillbaks till Berlin gick jag runt i en bubbla av lättnad istället. Att vara i min egen lägenhet, med mina egna rutiner. Ingen som säger åt mig att jag gör fel eller ska göra på något annat sätt.
Men jag vet, i Sverige är det hemma på ett sätt, och där man bor är hemma på ett annat sätt. Man får försöka ta det bästa av båda världarna.
Du landar snart igen :)
Fina hälsningar från Berlin!
Jag förstår litegrann av vad du beskriver. FÖr jag kan männa mig så bara jag har varit på vanlig resa. Även om det inte går att jämföra, så ja ett hum har jag.
Kram
Lotta-
Ja, det är viktigt för mig med att kunna aka till Sverige relativt ofta. Som du säger, man behöver den balansen. För att fortfarande vara "connected", för att fa det bästa ur tva världar, för att ens barn ska kunna knyta band och uppleva Sverige och träffa familjen och för att man ska kunna trivas bättre när man är hemma i vardagen, sa att man inte behöver längta allt för mycket.
Men som sagt, det gar mycket bättre nu än förr.
Kramar
Meerle-
Välkommen hit!
Jo men visst känns det pa manga sätt skönt ocksa att vara tillbaka till sitt egna hem med sina egna rutiner igen. Absolut. Speciellt om man har varit borta länge. Men man är ju ofta väldigt bra pa att sakna det man inte har istället för att uppskatta det som man har. Men jag försöker verkligen att ta och njuta av det bästa fran tva världar!
Kramar
Sahra-
Ja, förr fick jag alltid en stor saknad och "jag-vill-inte-vara-tillbaka-känsla" efter att ha kommit hem fran en resa. Och visst är det en liknande känsla med den som man har när man är i ingenmansland.
Kramar
Det där Ingenmanslandet hamnar jag OFELBART i efter långa vistelser hemma.
Det är som att själen inte hinner med kroppen.
Samtidigt är det skönt att vara hemma i eget hus igen.
Väldigt blandade känslor det där.
ja, jag tror nog att detta är ngt som alla som bor i utlandet förstår.
För mig tar det ungefär en vecka att komma ut ur bubblan.
Karolina lider inte av Ingenmanslandet alls. Det drabbar henne inte...Hur är det med dina töser?
KRAMAR!!
Vannen, jag vet hur det ar...Det ar jattejobbigt. Dessutom ar det sa jobbigt med avsked.
Har har vi en jobbig dag idag nar mamma akt hem. Hemskt. Annu varre ar det ju da vi inte alls vet nar vi ses igen. Hon ar dessutom inte saker pa om hon orkar ta resan over hit igen. Hon har ju ont i hofter och knan och alla andra krampor, och att sitta sa lange ar fruktansvart jobbigt for henne. Sa att idag troligen saga farval av henne for sista gangen da hon halsar pa oss, och da ocksa stannar langre, var otroligt jobbigt. Men fran att hon lamnar vart hus vid 5.30am idag sa ar hon inte hemma i sitt hus forren vid 9am tiden var tid imorgon. Nasten 28 timmar senare. Det ar lang resa for vem som helst, men for nagon som har svart att ga och har mycket ont tidsvis, ar det otroligt langt.
Avan om vi halsar pa i Sverige, sa blir det aldrig for sa lang tid tillsammans igen. Ett par dagar kanske bara. Vi har ju sa manga som man "maste' traffa nar man ar i Sverige och att spendera 3 veckor tillsammans igen, blir nog inte fler ganger. Det kanns otroligt jobbigt och nagot jag inte ens orkar ta till mig. Dessutom som sagt, vet man aldrig hur framtiden ser ut, vilket ar mer kannbart detta ar da hon fyller 70 ar.
Detta ingemansland som du beskriver kanner jag igen. Just kanslan med att vara ledsen, men aven hur jobbigt det ar da man kommer tillbaka till sin man som inte varit med pa resan. Man ar ju jatteglad att ses igen, men det ar svart for honom att forsta att man inte har landat i samma ogonblick som planet landade...
Samma for mig nar jag och Cassie var hela sommaren i Sverige nar Chris jobbade for nagra ar sedan och det var aven jobbigt for Cassie med spraket nar vi var tillbaka. Hon var ju bara 6 ar da..
Suck, det ar jobbigt!! Jag ser fram emot att lasa fler inlagg om er viselse i Sverige da jag ju vet att ni ocksa hade nagot speciellt dar att se fram emot!
Stor kram vi far horas snart nar vi har kommit tillbaka till vardagen.
Vad fint skrivet!! Vi har ju pratat mycket om det här och jag vet ju hur du har känt så många gånger, du lyckades verkligen skriva det så fint och ja vackert!
Älskar dig, massa kärlek! C
Annika-
Precis, själen hinner inte med kroppen. Man känner saknad, samtidigt som det är skönt att vara hemma i sitt egna hem. Mycket blandade känslor.
För mig tog det lang tid förut och framför allt hade jag en väldigt stark "ingenmanslandskänsla", idag gar det mycket lättare. Antagligen för att jag den senaste tiden har rest ganska ofta till Sverige och även för att vardagen är sa sprängfylld att jag tvingas ut ur bubblan mycket fortare.
Tjejerna verkar inte lida av Ingenmanslandskänslan alls.
Kramar
Liz-
Ah vännen, jag förstar att det känns extra tungt för dig den här gangen. Att inte veta om din mamma kan komma och besöka er igen och att inte ens veta när ni kommer till Sverige nästa gang. Dessutom var det ju sa längesen sist som du var i Sverige sist.
Jag förstar att du har ett tungt hjärta och att det känns sorgligt för dig.
Ja som sagt, det här med ingenmansland är ju verkligen en känsla som alla utlandssvenskar verkar känna igen sig i och som kan vara mer eller mindre jobbig känsla.
Ja, det kommer inlägg fran var Sverige vistelse, jag har bara inte hunnit med det ännu. Manga bilder att sortera...
Ja vi maste höras snart igen!
Stora kramar
Sis-
Tack snälla! Ja, du har ju fatt höra en hel del om hur jag känner det och dessa knepiga känslor.
Massa kärlek till dig ocksa.
Älskar dig.
Skicka en kommentar