JAG SVÄMMAS ÖVER

Hopplöst. 

När det känns som att man har varit så stark, så länge. Men då man inser att det inte ens har börjat. Och framför allt, när man inte har den blekaste aning om när det kommer att sluta. Och hur.

Och så tiden där emellan. När? Vad? Hur? Så många frågetecken. Så mycket som ligger utanför den rimliga kontrollen. Den som man är van att ha. Den som gör att man har fotfäste. 

Collateral damage. Frågan är inte om. Utan hur mycket... Jag gör som strutsen och gömmer huvudet i sanden. För det finns ju en gräns på hur mycket man ska orka med på en gång.

Alla dessa frågor, känslor, måsten... som det inte finns svar på, som inte går att styra och som bara måste fixas. På ett eller annat sätt. Gäller bara att komma på hur. Och orka.

All den där styrkan som hämtades i helgen. Den känns lika uppeldad som ett snustorrt tidningspapper. Inte ens askan finns kvar. Den rann bort i floden av alla tårar.

Och så är det svensk sommar. Semester. Och midsommar också. Har aldrig riktigt gillat den där midsommaren anyway. Just nu känns den lika deprimerande för mig som man säger att julen är för människor som är ensamma.

Här skiner solen men det känns inte bättre det. 

Skulle helst bara vilja dra. Nu. Någonstans. Bort. Från allt. Och alla. Eller speciellt vissa.

Men så plingar det i telefonen. Och jag svämmas över av en massa hjärtan. 

Så mycket kärlek. 

Den där kärleken... De där känslorna. Som betyder allt.

Som gör allting värt.