SOM STRUTSEN

Tiden flyger verkligen iväg! Nu är det bara en dag kvar innan mamma och Leif aker hem till Sverige igen. Kan inte fatta att de snart har varit här i 3 veckor redan! Men den här gangen känns det inte sa sorgligt att de ska aka hem för om bara drygt en manad sa ses vi ju igen, da det är var tur att komma till Sverige!

Vilket ocksa paminner mig om att det bara är lika lite tid kvar tills jag och S aker till USA. Det är bade skräck och förtjusning jag känner inför den här resan. Vi ska ju "fira" var 10-ariga bröllopsdag med att aka 10 dagar till USA, vi ska vara 5 dagar i New York och 4 dagar i Las Vegas. Sa här langt later det ju jättebra, det är bara det att det är första gangen nagonsin sen barnen föddes, dvs mer än 9 ar, som vi aker pa en resa pa tu man hand och visst det later fortfarande toppen. MEN, det är ju första gangen vi lämnar bort barnen och reser utan dem. Eller rättare sagt, det är första gangen JAG lämnar bort barnen och reser utan dem. S är ju van sa för honom är det ju "a piece of cake" men för mig... ja, det gar inte ens att beskriva i ord för hur det verkligen känns; hjärtat slar fortare än fortast, jag far svart att andas och jag känner mig som när man försöker springa at fel hall i en rulltrappa - PANIK!

För ett tag sen läste jag Hanna Hedlunds krönika pa "Bloggfamiljen.se" och det hon skrev är nog ganska precis vad jag kommer att känna tisdagen den 30 juni i ar.

Det är jag som är rädd.

Vi var ju i New York förra veckan. Jag som verkligen älskar att resa har till min förskräckelse upptäckt att jag börjar bli flygrädd. Så fort jag ska flyga och barnen inte är med får jag panik.

Det började när jag skulle flyga till Las Vegas förra året på en romantisk weekend med min kärlek, barnens pappa. Vi hade planerat resan länge och noga och sett fram emot att få leka själva några dygn. Jag hade till och med sett fram emot flygresan, att få ett helt säte för mig själv, läsa och ostört kolla på vilken film jag ville, ta ett glas vin eller två om jag kände för det. Kunna äta flygplansmaten, inte för att den är god, men för att kunna göra det utan att, samtidigt som man har en bricka för mycket i knät, behöva assistera någon på toaletten och sen spilla all mat och tomatjuice på vita skjortan som man satte på sig i ett svagt ögonblick för att sen upptäcka att man glömt ombyte… till alla i familjen (!) samtidigt som minstingen just då kräks av allt chips och godis man mutat med.

Ja ni förstår, en flygresa utan det där hade jag sett fram emot.

Vi satte oss på planet, kysstes lite sådär som nykära gör.

-Vill du sitta vid fönstret älskling? frågade min omtänksamme sambo.

-Ja ,sa jag som verkligen gillar frihetskänslan när planet lyfter.

Flygvärdinnorna ställer sig i gången och börjar säkerhetsföreställningen och då slår det mig: VAD FAN HÅLLER VI PÅ MED??!!! Planet kan ju störta! Det finns ju massor i ett plan som kan gå sönder! Piloten kanske är gammal och får en hjärtattack när vi är mitt över Atlanten, eller så är han ung och helt oerfaren och flyger sin första långtur helt själv. Det är ju inte heller bra.

Låter det inte lite konstigt nu? Det liksom skrovlar. Så brukar det väl inte låta? Och kolla vingen, den ser ju nästan rostig ut! Fan, vi skulle ha tagit olika plan som Kungen och Victoria gör, så att barnen hade haft en förälder kvar, den stackare som får förklara för våra älsklingar att de bara har en förälder nu för att mamma och pappa behövde ha lite kul. Usch vad vi är oansvariga.

Jag vill gå av! Fan! Shit jag vill inte dö, jag vill vara med mina barn! Släpp av mig! Vi kan ha lika kul i Stockholm eller Sundsvall. Där finns det också shower, restauranger och casinon! Panik! Släpp ut mig! ! Svetten börjar kännas i pannan, hjärtat rusar, planet börjar rulla.

Det är för sent. Försöker tänka på fina positiva saker men blir bara ledsen av att veta att jag aldrig kommer att få uppleva dem igen. Planet kör fortare och fortare och fortare men varför lyfter vi inte? Tittar på M som kollar tillbaka med en liten osäkerhet i ögonen. Jag inbillar mig inte. Ser på honom att han också undrar: varför lyfter vi inte? Det går kanske några hundradels sekunder men de är bland de värsta i mitt liv. Sen tvärbromsar planet, jag håller på att slå huvudet i stolen framför sen svimmar jag. Nej det gör jag inte men det känns som att jag gör det.

Det visar sig att en äldre man längst bak har fått en misstänkt hjärtattack (det var tydligen inte bara mitt hjärta som rusade) så han måste av planet. Vi vänder och får starta om. Gå igenom helvetet en gång till.

Det gick bra med mannen, rapporterade man när vi började närma oss Las Vegas.

Sen kommer landningen, det är ju det som är svårast har jag hört, att landa. Hjärtat börjar galoppera igen, men landar gör vi, i Las Vegas, och resan var så underbar att jag nu ett år senare glömt bort min flygångest och utsätter mig för samma sak igen, fast denna gång går resan till New York.

I New York i veckan upptäckte jag att jag är rädd för en massa nya saker, det mesta faktiskt. Känner inte igen mitt eget beteende. Jag ser faror överallt: hm, misstänkt seriemördare till höger där framme. Hm, gangstergäng utanför Toys’R'us där borta, håll i väskan!

Skum taxichaufför som frågar en massa, gud vad alla ska prata med en!

Eller vad tyst och konstig den här taxichauffören var då. Planerar han att kidnappa mig kanske, och kräva min familj på pengar och sen skicka hem mig i en liten fyrkantig trälåda där jag har fått ligga som ett S och knappt haft vatten i en vecka?
Nej, vänta, min familj har ju inga såna pengar. Han kanske planerar en våldtäkt? Fast det vore ju korkat såhär mitt på ljusa dagen.

Vart tog den där orädda personen som var jag vägen? Hon som inte såg misstänksamt på sin omgivning? Ska hitta henne.

Sen man blev mamma läser man ju av situationer lite som en terminator inställd på att eliminera faror. SOLIGT… ta på skyddshatt och kräm. REGN… ta på galonisar och regnskydd till vagnen.

VÄG… se upp för bilar. STORT VARUHUS… håll i barnet, det kan komma bort. VARDAGSRUM… ta bort allt av värde som kan åka i golvet och gå sönder. Förresten, ta bort allt som man kan klättra upp på och ramla ner ifrån också. BAD… puffar och flytväst på. ÅKA BIL… bilbälte och barnstol.

RESA UTOMLANDS… vaccinera. FLYGA FLYGPLAN… håll tummarna.

Antingen ser man faror överallt och får panik över allt som kan hända eller så är man lite mer cool och tar paniken om något händer.

Från och med nu ska jag välja det senare.

Jag undrar om hon lyckats?! För det är ju verkligen lättare sagt än gjort.

Hitentills sa sa har jag försökt tränga bort alla panik-, angest- och skräcktankar för att vara säker pa att vi verkligen kommer att komma iväg pa var efterlängtade resa. För vem vet vad paniken skulle kunna fa mig att göra; avboka biljetterna, komma pa nagon superduper viktig sak som gör att vi inte "kan" aka, bränna passet eller nagot annat helt galet?!

Jag ska nog göra som strusten och gömma huvudet i sanden ett tag till. Alltsa fortsätta förtränga det faktum att vi ska lämna bort barnen (till kära mamma, och hur ska hon orka och klara sig???) ännu ett tag till.

Det jag däremot genast borde ta tag i är att fördjupa mig lite mer i alla de guider och böcker jag köpt om NY och LV sa att kan utnyttja tiden pa allra bästa sätt och hinna se sa mycket som möjligt och det mest intressanta.



Är det nagon som känner till dessa tva städer sa är alla tips och rad mer än välkomna!